Alla hjärtans dag- min kärlek Happie ❤ Anicura, Blå Stjärnan, djurens rättigheter och ledvärk.

Igår hade Happie haft ont i magen. Hon hade varit förstoppad. Efter det kom det mycket bajs på morgonen, blandat med slem. När jag vaknade fanns det bajs på många ställen i lägenheten. Jättejobbigt för henne så jag ringde Blå Stjärnan. Personen i telefon rådde mig att åka in. De kunde inte boka fler tider. Jag var tvungen att jobba, det ångrar jag nu. Men efter jag städat upp, gått ut med Happie och gett henne mat så genomför jag mina presentationer. Därefter äter vi snabbt och ger oss av till Blå Stjärnan.

Vi åker med Happie till Blå Stjärnan på grund av ledsmärtor men kommer hem utan henne. Veterinären på Blå Stjärnan råder att avliva henne på grund av ledsmärtor. Happie går dock mycket och linkar inte, har gått promenader och är en glad hund.

Vi går in och tar en nummerlapp och sitter ner. De andra kunderna ler mot Happie. Hon går försiktigt omkring och nosar. Det blir vår tur och jag går fram med Happie. En kvinna i övre medelåldern betjänar. Hon letar efter Happies journalanteckningar. Hon frågar efter hennes försäkring. Jag blir helt ställd. Ingen har förut frågat efter hennes försäkringstillhörighet. Jag undrade i det rådgivande samtalet vad vetrinärbesöket kostade men hon frågade aldrig efter vår försäkring.

Kvinnan i receptionen så till oss att hålla in Happie. Hon var nära mig men nyfiken och pigg. Hon skulle vägas så hon gick lydigt och fint bort till vågen och stod fint där. Vi vägde henne till 7.6 kg.

Därefter lämnade jag receptionisten vikten och vi fick sitta ner. Då jag själv arbetat som ambulerande receptionist och även sommararbetat under många år som receptionist anser jag att man ska vara vänlig mot kunden. Vi satte ner och väntade. Jag hade ställt in mig på en lång väntan på akuten men fick direkt komma in.

Vi möttes av en sur kvinna som skällde ut mig. Ett akutbesök omfattar inte knölen på benet. Jag måste ha sett ut som ett frågestecken. Och var väldigt undrande över utskällningen

När vi kom in genom porten fanns en maskin för kölappar. Jag väljer inte hämta, inte bokad tid utan resterande akut eftersom de inte kunde boka tid.

Jag berättar för den otrevliga kvinnan med den upprörda rösten om vårt samtal och att jag blev rådgedd att komma in. Veterinären skulle titta på Happie.

Jag berättar historian, om hennes stora knöl på benet. Som växt sedan gårdagen, varför det nu inte skulle tillhöra akutintag vet jag inte så jag ställer frågan till den arga.

När veterinären kommer in i rummet berättar jag varför jag kommit. Happie har varit förstoppad i flera dagar. Därefter har hon haft diarré. Veterinären undersöker henne. Hon undersöker munnen och ryggen.

Jag berättar att vi sist varit på Anicura. Då börjar de fråga mig om vilken jag varit på. De vill ha ut journalanteckningarna. Jag förklarar vilken Anicura som jag varit på och ringer sedan dit och förklarar att jag åkt in akut efter råd. Anicura lovar sända över journalanteckningar. Sedan ringer också veterinären dit.

Efter det ändrar hon sin inställning. Hon säger att medicinen som Happie fått inte längre hjälper och att hon har ont.

Jag blir rädd och mycket orolig för henne. Jag vill inte att hon ska lida. Aldrig! Jag älskar henne så aldrig.

Veterinären på Blå stjärnan föreslår avlivning.

Vi har kommit in väldigt snabbt, fått trassla med försäkringspapper och journalanteckningar samt vetrinärundersökning. Under en mycket kort tid har väldigt mycket hänt.

Jag säger ja. Men jag behöver ringa mina föräldrar säger jag. Jag har redan gråtit mycket och är väldigt ledsen men samlar mig för att kunna prata lugnt med dem. Jag ringer först pappa utan svar men sedan ringer jag mamma. Jag förklarar för henne och jag ber henne väcka min pappa och bror. Jag pratar med dem och de blir ledsna.

Under samtalet är veterinären redan och trycker på dörren. Hon kan knappt vänta men inser att beslutet ännu inte är taget så får vända dörren.

De trycker på, de vill ha beslutet snabbt. Jag är förvirrad och gråter mycket.

När veterinären kommer in igen för att fastställa beslutet frågar hon om hur processen om avlivning ska avslutas. Pappa sa att han vill ha henne i en urna.

Veterinären informerar om att jag måste skriva på ett papper. Jag gör det. Trots att jag kom för att jag sökte hjälp för hennes dåliga mage, inte att hon skulle avlivas. Anicura visste redan att vår familj först beslutat om avlivning men att vi sedan efter ett långt diskuterat beslut som varat under flera dagar valt att ha henne kvar. Jag hade nämligen fått möjligheten att jobba hemifrån och kunde då ta hand om henne trots hennes demens. Under helgen hade jag hand om henne. Hon lekte, gosade, visade glädje skuttade, sprang i trappor, och hoppade in inomhus. Jag lekte gosade med henne, gav henne mat, busade och pussade mycket på henne. Hon sov gott om nätterna, snarkade och lade sig självmant i hennes fina bur. Vi sov alla i samma rum som en familj och vi hade det lugnt och trevligt ihop. Hon ville gärna gå upp och ner i trapporna de andra dagarna men oftast bar jag henne upp och ner för att vara säker. Sedan promenerade vi omkring husen. Vi gick promenader, förstås kortare än förr då hon aldrig ville sluta promenera men fortfarande promenader på 15 minuter. Jag gick i hennes takt och gick dit hon ville gå. Hennes gång var bra, denna testades också av veterinären. Hon hade en nedåtsluttande höft men rörde sig ej stapplande.

Inget blodprov togs på Happie. Inget som mättes hennes reumatoida aktivitet så hur Anicura kan säga att medicinen inte hjälper längre är oklart för mig. När jag är hos doktorn tar jag regelbundna blodprov för att mäta reumatoid aktivitet. Det är inget som görs med en gissning och dessutom inte per telefon. Vid detta tillfälle har Anicura inte gjort bedömning ändå säger veterinären på Blå Stjärnan samma sak.

Jag gick till Blå Stjärnan av den anledning att jag önskade en opartisk bedömning. Jag visste ju redan att jag kunde hantera Happies tillstånd. Vi tog något fler promenader men kortare turer. Som veterinären frågade var om hon fortfarande hade aptit vilket hon hade. Hon fick sin mat och sedan brukade vi ge henne lite extra kött när vi åt.

Under mina år har jag träffat många hundar och många av dem mycket mer stela än Happie. Så varför skulle det vara en orsak till att avliva henne?

Veterinären så också att medicinen inte verkade längre. Det stämmer inte, när vi sökte vård hos Anicura och hon stod utan medicin hade hon väldigt ont och kunde inte röra sig väl men med medicinen blev hon mycket mer rörlig. När vi nu sökte vård så var det för magen. Jag har själv blivit hård i magen och varit förstoppad av antinflammatoriska preparat och var orolig för att magen blivit dålig av dem.

När beslutet fattas undrade de hur jag ville göra med betalningen. Fan helst inte alls. Ska man betala för sådant när man är i ett sådant sorgset stadie. Jo tydligen. Kvinnan i receptionen så att hon skulle komma in med en dosa. Så kom hon in och började fråga om vilken summa jag skulle betala. 2700 eller 5400 tror jag. Hon tjata om igen och till slut så jag till henne att jag inte brydde mig. Det kändes för jäkligt att hon gick på om summan om och om igen trots att jag dessutom sa till henne att sluta.

Happie förstod vad som hände. Efter det försökte hon hela tiden ta sig mot dörren. Hon försökte fly därifrån.

När veterinären kom dit in så gick det snabbt. Hon trängde in henne i hörnet. Happie försökte komma undan men var chanslös mot den större kvinnan som vant stack sprutan i hennes lilla nacke. Hon började gå runt, försökte ta sig därifrån men sömnmedlet sjönk in. Jag tog henne i min famn. Vi var ensamma. Jag grät och klappade hennes lilla huvud. Jag grät och grät hejdlöst men ville skrika rakt ut av den sorg som detta scenario förorsakat oss. Det gick inte att stoppa.

Veterinären från Blå Stjärnan kom in igen. Hon lade Happie på bordet. Då såg jag till min förskräckelse att hennes ögon var öppna. Jag såg på henne att hon fortfarande förstod vad som höll på att ske men med medlet i kroppen kunde hon inget göra. Veterinären säger till mig att gå på andra sidan. Hon rakar hennes lilla ben, sticker i kanylen. Jag noterar att när hon sedan ska fästa den är hon oförsiktig och hår hamnar mellan.

Hon sprutar sedan i koksalt och därefter i det medel som får Happies hjärta att sluta slå. Jag håller Happie i min famn. Jag ser in i hennes ögon att nu finns hon inte längre. Min bästa vän och kärlek, henne jag älskar kunde jag inte rädda från pengamaskinen.